Avtal som ingås av underåriga
Allmänt om barns möjlighet att ingå avtal
Dagens barn och unga har ett stort intresse för ny teknik. Den ökade
användningen av Internet och mobiltelefoni har medfört att barn kan ingå
avtal och spendera pengar utan att träffa motparten och utan att överlämna
kontanter. Den lagstiftning som reglerar barns rättshandlingsförmåga är inte
riktigt anpassad till det nya sättet att ingå avtal. Barns behörighet att
ingå avtal regleras i föräldrabalken (FB). I 9 kap 1 § FB anges att den som
är under 18 år (underårig) är omyndig och äger inte själv råda över sin
egendom eller ingå förbindelser. Avtal som ingås med en omyndig är därför
ogiltiga, om inte vissa i lagen angivna undantag är uppfyllda. Barn som
fyllt 16 får bestämma över de pengar som han eller hon själv har intjänat
genom eget arbete (9 kap 3 § FB). Detta gäller endast kontantbetalning. Den
omyndige får däremot inte ingå ett kreditavtal utan förmyndares godkännande
eller samtycke. Har den omyndige ett eget hushåll får han eller hon ingå
avtal för den dagliga hushållningen (9 kap 2a § FB).
Enligt föräldrabalkens regler är således avtal som en underårig ingår på
egen hand i princip ogiltiga. Regeln om begränsad rättshandlingsförmåga har
i såväl domstolars som Allmänna reklamationsnämndens (ARN) praxis mildrats,
genom att man vid vissa kontantköp har tolkat in ett underförstått samtycke
(jämför till exempel RH 1988:82 och från ARN nr 1999-1495 och 1999-4143.) I
dessa fall har det inte krävts ett verkligt och uttryckligt samtycke från
förmyndarens sida, utan det har räckt att förmyndaren har gjort det möjligt
för den omyndige att uppträda så att det ser ut som om han eller hon har
haft tillåtelse att ingå avtal. I förarbetena till föräldrabalken (NJA II
1924 s.317) uttalas att om förmyndaren ger kontanter till den omyndige får
det anses att han eller hon har rätt att förfoga över beloppet, om inte
särskilda skäl talar mot det. I det fall en omyndig kan anses ha rätt att
förfoga över pengarna får dock avgöras efter en samlad bedömning av den
omyndiges ålder, beloppets storlek och andra omständigheter vid avtalets
ingående. Denna bedömning kan vara svår att göra när avtal ingås på Internet
eller via en mobiltelefon.
Marknadsdomstolen har i ett avgörande (MD 1986:49) ansett att det är
vilseledande att, när samtycke från förmyndare inte finns, låta underårig
underteckna en handling som ger intryck av att avse en bindande
förpliktelse. Bolaget hade vid uthyrning av ett tv-spel låtit en underårig
underteckna en skriftlig handling. Enligt MD kan användningen av en sådan
handling medföra att den underårige och dennes föräldrar tror att ett för
dem bindande avtal har uppkommit genom den unges underskrift.
Jultidningsförsäljning
Konsumentverket har träffat en överenskommelse med två jultidningsförlag
om jultidningsförsäljning. Häri fastställs regler om vad som utgör god sed
på marknaden för försäljning som sköts av barn och ungdomar. Företag som
anlitar barn och ungdomar skall kontrollera om föräldrarna samtycker till
att barnet deltar i jultidningsförsäljning. Företag får vidare inte
överdriva förtjänstmöjligheterna, och om en prestationstävling ingår i
erbjudandet, får den inte vara huvudargumentet vid värvningen. Tävlingen
skall vidare vara utformad och presenterad på ett återhållsamt sätt med
hänsyn till att barn gärna överskattar eventuella vinstchanser.
Konsumentkreditlagen
Enligt huvudregeln kan som nämnts ovan underåriga inte ingå kreditavtal.
Frågan är då vad en kredit närmare bestämt är.
Konsumentkreditlagen definierar inte begreppet kredit. Man kan dock tala
om i princip tre olika typer av krediter, nämligen:
- lån
- betalningsanstånd
- löpande krediter
En kredit anses råda även om beloppet är mycket litet eller kredittiden
mycket kort, till exempel en eller två dagar. Det är alltså klart att olika
typer av betalkort, där skulden skall regleras vid nästkommande
månadsskifte, omfattas av konsumentkreditlagen. Avtal där kreditbeloppet
inte är bestämt från början omfattas också av reglerna, till exempel avtal
om leverans av elektricitet, vatten och telefonsamtal. För så kallade
debetkort/bankkort dras inköp däremot direkt mot ett tillgångskonto. Det är
då inte fråga om en kredit, även om viss fördröjning av debiteringen sker.
Av 9 kap. 1 § föräldrabalken följer att en omyndig inte får ”åta sig
förbindelser”, vilket innebär att kreditavtal med underåriga inte är
giltiga. Det framgår även av 13 kap. 12 § i samma lag att föräldrar endast
med överförmyndarens samtycke får ta lån eller ingå skuldförbindelse för den
omyndiges räkning.
Har en näringsidkare sålt en vara på kredit och vårdnadshavaren inte har
lämnat sitt samtycke till avtalet ska varan återlämnas, om den finns kvar.
Finns varan inte kvar eller har den förlorat i värde, ska den ersättas av
den omyndige om den varit till nytta för denne. Om varan var onödigt dyr
skall endast ett skäligt belopp betalas.
Slutsatsen blir att en omyndig aldrig kan ingå bindande avtal med betal-
eller kreditkort. Ett uttagskort kopplat till medel, som den omyndige får
förfoga över på grund av eget förvärv eller gåva, möter däremot inga hinder
att avtala om. Ett bankkort kopplat till samma slags medel är tänkbart, men
något utrymme för god tro hos näringsidkaren vid en affär finns inte och
handlaren riskerar att köpet går åter om det inte godkännes av
vårdnadshavaren.
Reglerna om omyndigas begränsade möjligheter att ingå avtal är också
tillämpliga vid avtal via Internet. Avtal med barn under 16 år förutsätter
således alltid förälders godkännande.
Det är svårt att över Internet kontrollera om det finns ett samtycke från
föräldern. Möjligheten att förutsätta ett så kallat tyst samtycke finns inte
heller, eftersom avtalsparterna aldrig träffas och näringsidkaren inte kan
få en uppfattning om den omyndige har rätt att disponera beloppet. Den som
säljer varor eller tjänster måste förvissa sig om att den som handlar inte
är minderårig. Det faller också på säljaren att bevisa att avtalet har
ingåtts med en myndig person. En lösning på problemet kan vara ett krav på
skriftligt samtycke från föräldern som sedan kan kontrolleras per telefon,
e-post eller liknande.
Läs mer om Telefon och mobila innehållstjänster
Källa: Konsumentverket 2007-09-12
Sök på attKunna:
| 
